VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!

Gokväll finisarna =)

Idag hade vi en skön oplanerad lördag – som såklart blev lite hektisk i slutändan när de gäller vår familj 😉
Vi var bara hemma på förmiddagen och myste inne, vid lunch åkte vi bil så att pojkarna fick sova i bilen idag, sen när vi kom hem så tänkte jag att jag och Aron skulle vara ute en stund för de va så himla skönt väder! Han älskar ju att vara ute så trodde inte att de skulle bli några protester, men de blev fel för Aron på nått sätt. Jag vet inte vad som hände, Men när jag tecknar och berättar att vi ska gå ut och leka, så vill han – samtidigt som han inte vill. Han går mot mig som sitter på knä i hallen med hans kläder framför mig, men några meter innan han når mig så vänder han och går mot vardagsrummet och gråter. Vänder igen i vardagsrummet och går mot mig, fortfarande gråtandes, så precis innan han kommer fram till mig så vänder han igen och gråter. Såhär går han några vändor innan jag går och lyfter upp honom i famnen och går till ytterdörren, öppnar den och gosar in mig i hans kind och frågar om han vill gå ut å leka med mamma?! Han svarar inte mig men han gör heller inte motstånd så jag antar nu att han vill gå ut. Jag vet att han kommer älska det när vi väl är ute. Så ja låter dörren vara öppen och klär på Aron som såklart rusar ut så fort han får. Lilla stora älskling. Vad var de just som hände?? 

Såna där tillfällen/frustrationer/ovissheter eller vad jag nu ska kalla det, såna händer väldigt ofta här hemma. De kan handa om precis VAD som helst. Exempel – Han tecknar saft – vi är snabb som attans att göra saft till honom och sträcker flaskan mot honom – han blir ledsen å går därifrån. Vänder och kommer tillbaka, vänder igen och gråter hela tiden.. De är så jäkla svårt att veta hur man ska hantera den situationen, men framför allt är de så svårt att veta hur man ska göra nästa gång för att förhindra det som händer….. Ständigt analyserande och planerande. ”Vad gjorde jag annorlunda denna gång jämfört med förra gången när han accepterade det?” Ständiga frågan..

Väl ute hade vi jätte mysigt och några grannar kom ut också för att busa i snöhögarna på gatan. Tänkte att ja skulle träna med Aron på att leka i en snöhög, hoppa, bygga grotta, tunnel osv. Men han fattar ingenting när jag härjar på kullen, han tittar knappt på mig utan knatar iväg ifrån oss Han bara går och går och går när han är ute. Fattar inte hur hans små ben orkar gå så mycket, haha. Men jag fick honom att vara nära oss en stund (typ 7min) då satt han nedanför snöhögen och åt snö. Medans grannpojkarna hoppade och härjade friskt. En dag ska han också upptäcka hur kul det är att leka med och i snön. De krävs nog bara lite träning =D

Sen på eftermiddagen var vi hem till grabbarnas farbror Tony och hans sambo Linda som fyllde år. Även där mådde Aron exemplariskt och visade inte alls att han var stressad! Wiihooo, framsteg =D

Notera att han sitter med ryggen mot oss. haha. Aron Älskling <3
Gilla gärna med att klicka i hjärtat <3