Att gå på utvecklingssamtal på förskolan var så himlans mysigt. Jag hann bli rörd till tårar flera gånger. Jag tycker så mycket om hans pedagoger och sättet dom pratar om Aron är så proffsigt, personligt och lättsamt. Vi hade båda fyllt i några frågor/påståenden innan mötet, vi pratade kring dom och fyllde sen i en summering av vad vi kommit fram till. Som alla andra gör på sina utvecklingssamtal. Men vi pratade också såklart om sånt vi inte hinner prata om annars (vid hämtning och lämning) även om pedagogerna är otroligt duktiga på att ta sig tid med oss när vi ska å hem för dagen och berättar hur den varit och vad dom gjort. Eftersom att Aron själv inte pratar eller visar något intresse för att visa eller berätta vad dom gjort under dagen så är de så tacksamt att pedagogerna är super-engagerade i att dela med sig till oss lite mera i detalj. Annars hade vi inte haft en endaste aning om vad han gör om dagarna eller hur han har mått under olika aktiviteterna.
Och när vi hade tid att sitta ensamma utan Aron, (jag gillar inte att prata över huvudet på honom) så kunde jag få veta mera hur han ÄR när han är hos dom. Ex. Vad leker han med och har han några kompisar han brukar leka med, hur beter han sig/mår han i barngruppen och när dom är storgrupp med de äldre barnen osv. Jag är ju så himla nyfiken och skulle ju helst vilja vara en mallig fluga som flyger omkring där hela dagarna och kan se allt han gör, haha!
Pedagogen berättar att super-Aron har oftast bra dagar på förskolan. Han verkar dock känslig för förändringar och när något oförutsägbart händer så blir han otroligt stressad och är mycket ledsen. Men om allt följer sin rutin i schemat och om ”rätt” pedagog -> sitter med vid maten -> tvättar händerna -> klär på -> och lägger i vagnen för vila = Så är hans mode jättebra och lugnt. Men om något ”så litet som” att en annan pedagog gör rutinerna vid vilan, så resulterar det i att han inte somnar tex.. För då görs inte sakerna på exakt samma vis. Och när ett annat barn kräktes ner hela avdelningen i magsjuketiderna, så de fick byta avdelning SNABBT – så blev han otroligt stressad och bara grät och pekade mot dörren att han ville ut därifrån. De blev helt fel för honom att äta lunch vid ett annat bord och leka i andra rum.
Vi pratar också om hur han nu för tiden, ibland, vill delta i samlingarna. Och då är de oftast vid sång-samlingar. Super-Aron tar plats mitt i ringen och vill ha första parkett till påsen som är full av djur/leksaker som avslöjar vilken sång man ska sjunga. De va så himla mysigt när hon sa de att de kom tårar på mina kinder. Pedagogen berättar med sån inlevelse hur han spatserar dit och slår ner rumpan mitt i ringen utan att ”bry sig om” att han sitter mitt i vägen för flera kompisar, och han vill absolut inte bli tillrättavisad att sitta på sin egna plats. Jag sitter och fnissar hela tiden när hon berättar för jag ser detta scenario framför mig, HUR SÖT HAN ÄR…… Men jag kan också tänka mig hur jobbig hans kompisar tycker att han är, som ska sitta mitt i ringen varenda gång.. Men jag känner ändå AAAHW! <3 Va gullig han är. haha! Älsklings Aron.
Till sist pratade vi lite grann om hur det var när HAB besökte förskolan förra veckan. Jag var nyfiken på om HAB fick ”rätt” bild av honom, om de var en bra eller jobbig dag för Aron då. Pedagogerna upplevde det bra och de hade även en intervju med HAB efter de kikat på Aron ute på avdelningen. BRA!! =)
gilla med hjärtat om du blir lika glad som av oss, av att höra om hur bra han har det på förskolan <3
Senaste kommentarer