Super-Aron

När vår Aron var strax över 1år började jag ana att nånting var annorlunda med honom.
Jag vet att man inte ska jämföra andras barn med ens egna, men jag gjorde de inte på ett negativt sätt, mera uppmuntrande att ”kolla vad din kompis klarar, nu måste vi träna” ”titta vad dom leker med, vill du leka så med mamma?” men fick sällan någon kontakt med Aron utan han donade på i sin försiktighet med sina saker.  Han var aldrig intresserad av de andra gjorde, eller hur dom lekte.

Vi umgicks då (och gör fortfarande) flera gånger i veckan med barn som är födda samtidigt som Aron och såg hur deras utveckling rullade på i alla stadier och att dom framförallt var nyfikna. Nyfikna på nya saker, nya sätt att leka och nyfikna på varandra. Jag kände att min Aron stannade lite i sin utveckling och intresserade sig mycket för speciella saker typ som hjul på leksaksbilar, lampor osv. De andra barnen sökte sina mammors uppmärksamhet för att visa nånting eller söka tröst. Medans min Aron lekte på som vanligt med sina bilar som han vände upp och ner för att se hjulen bättre och kunna snurra på dom. Han läste gärna en bok, ensam. Sökte aldrig oss vuxna för att visa nånting eller inte ens för tröst om han slog sig. Han har aldrig vart en vild unge som ska klättra, utforska eller racea på en bobbycar. Han satt istället gärna still på en bobbycar och rörde snabbt med ratten istället, för ratten var han super förtjust i.

Hans tal utvecklades inte heller. Alls. De andra barnen började härmas, säga enstaka ord och började prata i 2-ords-meningar.
Men att han inte pratade var ingenting jag var orolig över egentligen. Talet kan ju vara sent utan anledning. Och vi vet att de är flera stycken i vår släkt som har vart sena med att prata, så de tänkte jag inte så mycket på,  Men jag ska erkänna att jag var och är än idag så himla avundsjuk på dom som kan ha en muntlig konversation med sina barn.
Aron är idag 2 år och 5 månader och har aldrig sagt ett ord. Men han har ofta ljud för sig. 6-7 olika ljud som han gärna uttrycker hela dagarna istället, vilket är så mysigt. Och en bekräftelse på att han inte är stum, utan att hans stämband faktiskt fungerar men han har bara inte kommit på hur han ska ljuda ord och hur han ska använda dom. För i hans värld finns ju inte kommunikationen genom ord, de är att visa oss eller hoppas på att vi är tankeläsare 😉

Aron har alltid varit väldigt svår att nå fram till. Han har inte lyssnat till sitt namn. Han kan verka hörselskadad och han verkar nonchalant/inte bry sig om någon pratar med honom. Knappt när jag och Robban tilltalar hans Namn och vill att han ska titta på oss, är de sällan han gör de. Så om mormor eller en kompis till oss är här – eller vem som helst – och försöker få Arons uppmärksamhet är de sällan någon får de. OM man inte busar 😉 Då har man hans fulla uppmärksamhet. De är verkligen de bästa han vet, att jagas, kittlas eller leka tittut.

Aron gick också mycket på tårna när han va liten, tillomed så att folk runtom oss började påpeka att han gjorde de.

Inför Arons 18-månaders kontroll på BVC fick vi hem en enkät som vi skulle fylla i angående hans utveckling, Bland annat hur mycket han använde ljud och ord. Hur han ville inkludera oss i lekar, kommunikation osv. Tror de va 20-30 frågor. Och de vi skulle göra var att bedöma de olika påståendena på en skala 1 (inte alls) till 10 (väldigt mycket). Och när jag fyllde i detta så märkte ja ganska snabbt att de va mest 1or jag fyllde i. Jag minns att ja fick en kall känsla i magen, samtidigt som ja fick en AHA-känsla som bekräftade de ja faktiskt börjat märka på honom – att han var lite sen i utvecklingen på många stadier som började bli relevanta att kunna/intressera sig för vid 18 månader. De kändes helt plötsligt som att jag hade 100 frågor till BVC och de kändes som en evighet tills vi skulle dit på kontrollen. I samma veva som detta såg ja på ”Malou efter 10”, där gästade en mamma som hade en Autistisk son. Hennes son var då 5 år. Idag minns inte alls idag vad dom pratade om. De ända ja minns är att jag tänker : ”MEN SÅDÄR ÄR MIN ARON OXÅ!!” upprepade gånger under den intervjun och jag började gråta.
De kom nog tårar för att jag vart rädd, för att jag kände igen mig och Aron i deras situationer och de kom tårar av lättnad att jag hade kommit på vad det var! Direkt efter programmet började mitt googlande om Autism på riktigt. Jag hittade nästan bara fakta och de mesta var för barn som var 4 år och äldre. Jag sökte så mycket för att jag ville hitta någon som var i min situation, med ett sånt litet barn, men de verkar än idag vara jätte ovanligt att man uppmärksammar de så tidigt.

Väl på BVC kontrollen så pratade vi med våran sköterska om att de var så att hans utveckling borde ha kommit längre, men OCHSÅ att de inte alls behöver betyda att nånting annorlunda med Aron. Han kan ju bara vara sen i utvecklingen! De är tydligen lite mera vanligt att pojkar är sena än tjejer, och en faktor som hon sa kunde ha betydelse var att han inte gick på förskolan än. Aron började förskolan på hösten när han fyllde 2 år.
Men iallafall så va de så pass många punkter som hon la märke till + att jag hade upptäckt detta och kände en viss oro – så hon tyckte att de va lämpligt att skicka oss vidare till en Psykolog för en närmare bedömning om vi skulle gör en utredning om Autism eller vänta.

De gick snabbt att få komma till en barnpsykolog på barnspecialist-mottagningen på Akademiska Sjukhuset och hon lyssnade på oss, kikade lite på hur våran Aron betedde sig och valde att skicka oss vidare till nästa bedömningstillfälle. Hennes roll var att se om de var rätt tajming att gå vidare till nästa steg av bedömning eller om de var saker som hon trodde skulle ”växa till sig” och att vi skulle få komma tillbaka till henne om nått år för en ny bedömning. Men som sagt så tyckte hon också att vi var på rätt spår så vi fick snällt vänta på nästa kallelse som var till en läkare.
Några månader senare så fick vi träffa en läkare på barnspecialist-mottagningen som kollade på Arons kropp främst. Hur hans motorik var och vi pratade om hur vår familj såg ut, om de fanns funktionshinder i släkten osv.

Efter läkarbesöket så skulle vi bli kallade till Habiliteringen och nu började de hända grejer med Aron. Både positiva grejer och negativa. En väntan som var i några månader kändes som flera år.. Aron utvecklade sömnsvårigheter som han aldrig någonsin haft innan. Han slutade äta. Det blev verkligen en utmaning att få i barnet mat. De började komma många svåra dagar med mycket frustration, såklart när man inte förstår varann, och mycket ljud som var ängsliga och de kändes helt plötsligt som att vi inte gjorde nånting rätt.. Plus lite sömn och minimalistiskt med mat. Ni kanske förstår att vardagen va aningen kämpig..
Aron blev sen storebror, men de brydde han sig inte så mycket om. Vi hade försökt att förbereda honom med att läsa böcker och prata om lillebror i magen osv, men vi visste ju inte hur mycket han förstod eftersom han inte tittade på oss när vi pratade med honom och han visade själv inget intresse av min mage eller de nya saker som kom till hemmet. I juli kom lillebror kom till världen och Aron visade inget intresse överhuvudtaget för Levi utanför magen heller, men han var heller inte arg eller utåtagerande mot honom eller oss. Utan lillebror Levi hängde med oss nu och de va inget konstigt 🙂 Aron har fortfarande knappt visat intresse för Levi som idag är 6 månader. Inte ens när Levi skriker sitt argaste,  så rynkar Aron på näsan eller ger han en blick. Aron sköter verkligen sitt liv precis som innan och väljer den föräldern som är Ledig 😉 Smarta barn.

Sen började Aron också förskolan som gjorde mycket gott!! Vi blev omfamnade bokstavligen av bra pedagoger med bra kunskap och mycket erfarenhet av barn med olika funktionsnedsättningar och svårigheter.. Vi vet ju fortfarande inte om våran Aron har en funktionsnedsättning eller Autism, men han har väldigt många drag av Autism. Hans pedagoger är helt fantastiska med honom och försöker att nå honom med tecken som stöd, lite bilder och de anpassar lite lekar och aktiviteter efter hur han vill ha det eller behöver ha det. Utan att vi bett om de??? Allt är på deras initiativ och de är så fruktansvärt fantastiskt vilket jobb dom gör för Aron och oss. Dom är ett sånt bra stöd!! <3

Efter en lång väntan fick vi tillslut i November komma på två tillfällen på Habiliteringen på bedömning av 3 olika människor som sen skulle komma att ingå i vårat ”team”. Först var jag och Robban hos en kurator och pratade i 1 timme om hur Aron är som barn och sen följde Aron med och vi var på en lekobservation där vi träffade Psykolog + barn speciallist. Och de är alltså efter dessa två träffar som vi verkligen skulle få svar om de va rätt tajming att göra en utredning NU eller SENARE när han blivit något år äldre..
Nu var dagarna igen såå långa innan dom ringde oss, men tillslut fick vi kontakt och blev erbjudna att starta en utredning på vår Aron direkt.
Vi tackade såklart JA till detta.

Vi är så lättad över detta. Han är så liten. Ja absolut, men jag tror verkligen att vi behöver detta stöd och ALLT vi kommer lära oss på vägen om hur vi ska hantera situationer för att underlätta för vår Älskling hela tiden och massa hjälpmedel till mat och sömn, kommunikation, samspel, lekar osv. Återkommer mer till det sen hur de kommer gå till och vad det går ut på! Men oavsett om han får en diagnos eller inte så kommer vi få massa hjälpmedel av Habiliteringen och de känns som huvudsaken!!!